Home > Embassy News
Ambassadör Chen Yuming publicerade en signerad artikel i Svenska Dagbladet "Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet".
2016/06/17

Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet.

Den senaste tiden har dispyter i Sydkinesiska havet fått stor uppmärksamhet internationellt. Några välvilliga människor frågar sig: Vad är historien bakom öarna i Sydkinesiska havet? Varför accepterar inte Kina ”internationell skiljedom”? En del personer med egna dolda motiv förespråkar till och med argument som att Kina är en ”översittare” som ”inte respekterar internationella lagar och regler”. På grund av detta så vill jag förklara denna fråga lite mer grundligt.

1.Öarna i Sydkinesiska havet har historiskt sett alltid varit en oskiljaktig del av Kina.

Det var Kina som först upptäckte, namngav och utvecklade öarna. Det har varit den kinesiska regeringen som bland annat administrerat, militärt patrullerat, utvecklat samt bestått med katastrofhjälp till öarna i Sydkinesiska havet. Redan 200 år före Kristus under Han dynastin, det vill säga när Alexander den store regerade i väst, bedrev Kina fiskhandel, jordbruk och maritima verksamheter i Sydkinesiska havet. Så tidigt som för 2000 år sedan kallade kineserna Sydkinesiska havet för ”Zhanghai” (det stigande havet) och öarna där för ”Qitou” (bergiga toppar). Från och med Tang dynastin började Kina kontinuerligt utöva sin effektiva jurisdiktion och administrativa makt i Sydkinesiska havet genom bl.a. etablering av myndigheter, maritim patrull samt förvaltningar för astronomi, meterologi och resursutveckling i området.

Ovanskrivna fakta har redan bekräftats av en stor mängd av kinesiska och utländska arkeologiska upptäckter och historiska dokument, liksom gamla kartor och sjökort. Ett exempel är den under Ming-Qing dynastin skrivna navigationsguiden ”Genglubu” (vägboken) som dokumenterade de kinesiska namnen på öarna i Sydkinesiska havet inkl. Nansha-öarna, flera av vilka används fortfarande och varit allmänt erkända idag. Det brittiske amiralitetets hydrografiska kontor utgav guideboken ”The China Sea Directory” 1868 och i klarhet visade att det var endast kineser som levde och arbetade på Nansha-öarna.

År 1939, under andra världskriget, ockuperade Japan flera av öarna i Sydkinesiska havet. Efter kriget återtog Kina, i enlighet med Kairodeklarationen och Potsdamdeklarationen, de annekterade öarna. Genom officiell namngivning, kartläggning, militärstationering utövar Kina rättligt och faktiskt dess suveräna rättigheter över öarna i Sydkinesiska havet igen. Förrän 1970-talet hade det internationella samfundet, inklusive Filippinerna och andra länder som gränsar till Sydkinesiska havet, aldrig ifrågasatt Kinas suveränitet. Länderna i fråga erkände även offentligt Kinas suveräna rättigheter med diplomatiska noter, i internationella konferenser och på publicerade kartor. Först efter att ett FN institut hävdat att det fanns olja i det Sydkinesiska havet började Filippinerna och andra länder succesivt ockupera öar och revar i Nansha-området. Enligt internationell rätt har man ingen laglig rätt till stulna territorium. Sådan illegal ockupation betyder inte effektiv jurisdiktion, Oavsett hur lång tid man ockuperat området förändras inte det faktum att suveräniteten tillhör Kina.

2.Kina har alltid varit en bestämd försvarare av Sydkinesiska havets fred och stabilitet.

Den senaste tiden har vi upprepade gånger hört hur vissa länder antyder att Kinas byggande av öar i Sydkinesiska havet kan leda till militariseringen. Det har faktiskt funnits en farlig trend av militarisering häromåret i Sydkinesiska havet: 1. En del närliggande länder stärker sin olagliga ockupation genom att stationera trupper och bygga militära anläggningar. 2. Vissa ej regionala länder kraftigt ökar sin militära närvaro i Sydkinesiska havet för att demonstrera sin styrka samt uppmuntra andra länder till gängbildning. Trots detta finns det vissa människor som envisas med att blunda för andra länders militära upprustning och styrkedemonstrationer och istället väljer att bara anklaga Kina för brytande av ”status quo” i området samt insisterar på att koppla militariseringen ihop med Kinas uppbyggande av öarna. Den kinesiska militära närvaro i Sydkinesiska havet är begränsad, enbart i försvarssyfte och kan omöjligt räknas som ”militarisering”. Kina är inte det första som bygger på öarna och den uppbyggnad som Kina bestått med har huvudsakligen varit i syfte att vidare ”civilisera” öarna och stärka dess allmännyttiga förmåga. De kinesiska fyrarna brinner redan i Sydkinesiska havet och kommer fortsätta lysa upp vägen för alla resande.

3.Det är legitimt korrekt, rimligt och rätt för Kina att inte acceptera skiljedomen gällande Sydkinesiska havet.

Objektivt sett borde Filippinerna ha försökt lösa tvisten i Sydkinesiska havet genom bilaterala förhandlingar, istället överlämnade man frågan unilateralt och tjurskalligt till Permanenta Skiljedomstolen. Men det här är ingen fråga om lag eller rättvisa utan helt enkelt en maskerad politisk fars. Kinas ståndpunkt, att inte acceptera, medverka, erkänna eller verkställa skiljedomen, är helt i enlighet med internationella lagar och FN:s Havsrättskonvention. Det visar faktiskt också respekt för internationell rätt och skyddar konventionens integritet och uppriktighet.

(1)Även om Nanhai-skiljedom är noggrant maskerad av Filippinerna, är det fortfarande en fråga om sjögränser och suveränitet, som är bortom vad FN:s Havsrättskonvention kan reglera. Konventionens avsikt är att skapa en sorts laglig ordning på haven och se till att vederbörlig hänsyn visas gällande ländernas suveräna rättigheter. Med andra ord, Havsrättskonventionen handlar inte om territoriella tvister, som regleras av andra internationella avtal. Enligt internationell rätt finns det klara bestämmelser gällande Filippinernas territoriella avgränsning. Filippinernas västra gräns slutar vid Ö 118 grader longitud. Men Kinas öar i Sydkinesiska havet är helt belägna väster om denna gräns. Enligt ovan nämnda ligger Nansha-öarna och Huangyan ön långt utanför Filippinskt territorium.

(2)Filippinernas ensidigt bestämda skiljeavtal är ett svekfullt beteende och bryter mot tidigare överenskommelser med Kina om att lösa tvisten i Sydkinesiska havet genom bilaterala förhandlingar, som sedan länge skrivits i deras bilaterala dokument. I ”Declaration on the Conduct of Parties in the South China Sea” (DOC) står det tydligt att ”berörda parterna garanterar att lösa deras territoriella och jurisdiktions dispyter på fredliga sätt, genom vänliga överläggningar och förhandlingar mellan suveräna stater som är direkt berörda”. Så sent som 2011 gjorde Filippinerna tillsammans med Kina ett uttalande där man lovade att alla tvister skulle lösas genom förhandling och överläggning. Filippinerna tvekar dock inte att gång på gång ljuga för att främja sina egna syften. Å ena sidan vägrar Filippinerna att lösa tvister enligt överenskommelsen, å andra sidan hävdar de att alla bilaterala metoder är uttömda. Å ena sidan uppger man att skiljeförfarandet inte innefattar något gällande territoriell suveränitet eller sjögränser, å andra sidan klagar man på Kinas jurisdiktion i Sydkinesiska havet och använder sig av detta som en ursäkt för att kivas med Kina.

(3)Filippinernas ensidiga skiljeavtal är ett missbruk av Havsrättskonventionens skiljeförfarande. År 2006 gjorde Kina ett uttalande om fakultativa undantag enligt artikel 298 i konventionen där man exkluderade frågor rörande havsgränser, historiska bukter eller titlar, militära och rättsliga operationer m.m. utanför konventionens tvistlösningsmekanism. Ca 30 länder, inklusive Kina, gjorde alla liknande uttalande som nu utgör en vital del av konventionen. Filippinernas unilaterala skiljeavtal har inkräktat på Kinas rätt enligt Havsrättskonventionen att självständigt välja tvistlösningsmetod, och skadat konventionens integritet och auktoritet.

Det är lätt att se att dessa så kallade ”skiljedomar” inte lyder under internationell rätt och därför är ogiltigt. Kina kommer aldrig att acceptera, medverka, erkänna eller verkställa dessa skiljedomar utan rätta oss efter internationella lagar och regler. För att kunna värna om ett fredligt och stabilt Sydkinesiskt hav med navigering- och överflygningsfrihet för alla, så har och kommer Kina alltid att lösa territoriella dispyter gällande havs och landsgränser genom samtal och fredliga förhandlingar, genom att utveckla lagar, regler och administrativa organ samt genom samarbete och en ömsesidigt förmånlig utveckling.

Kina har genom förhandlingarna löst gränsfrågorna med 12 av sina 14 via land angränsande länder, klarlagt gränser upp till 20 000 km som uppgör 90% av Kinas totala landsgräns. År 2000 fastställde Kina tillsammans med Vietnam gränserna för Beibu bukten. Kina kommer att i fortsättning följa principen av ömsesidig respekt och jämlik förhandling, och verkar för tvistlösningar gällande suveränitet av Nansha-öar samt avgränsning i Sydkinesiska havet med direkt berörda länder. Det demonstrerar Kinas åtagande till internationell rätt och bilaterala överenskommelser med olika länder, samt Kinas erkännande av internationella och nationella praxis.

Många stater och experter på internationell rätt samtycker Kinas rättsliga påstående och har opartiskt och seriöst förespråkat att skiljedomstolens beslut inte har någon juridisk kraft under internationell lag.

Rättvisa finns i människornas hjärtan, sanningen syns i debattens hetta. Jag tror att efter ni vetat hur situationen egentligen är kommer ni att stödja oss i vårt arbete att skapa ett fredligt, solidariskt och kooperativt Sydkinesiskt hav.

Suggest To A Friend:   
Print